Han sätter sig ner på huk, plockar upp
några löv. Alla dessa, om det nu rör sig om hundra
eller flera tusen torra -ja,
när man går på dem, frasigt torra höstlöv.

Det såg ut som om någon hade målat där
längst ut på kanten på dem. Som om man ville
fylla i lövets kontur med vitfärg.
Eller snarare: ljusgrått.
En ljus grå ram. Innanför den ramen
var lövet precis som vanligt,
oftast rött. Såg man länge på ett löv,
lyste det röda oerhört starkt.
Så att kanske han (där han nu simmade omkring, en - eller var det

två meter ner? - befann sig alltså verkligen

forfarande under vattnet)
då skulla ha tänkt: "Om det så var ett ovalt eller
runt löv, hundratals ovala och helt runda kvällssollar
här på det frostiga, nästan vita gräset."

Stig Larson: Helhjärtad tanke